Dela nyhet
A Touch of Norrland
24 feb 2017 0 kommentarer
Dimman ligger som ofta dessa dagar tät på Härlanda Park och damerna har precis avslutat sista träningspasset inför träningsmatchen mot IF Böljan, som blev årets första då Onsala BK ställde in förra helgen. Elljuset har precis slutat stråla på det gröna gräset och i klubbhuset har precis taktikgenomgången inför matchen avslutats. Tjejerna är ivriga att få påbörja helgen, men jag lyckas få en pratstund med Olivia. Denna kväll är det alltså dags för Olivia Holmström att hamna i intervjubåset och presentera sig. Olivia är tjejen som hittat hit från Härnösand, som ligger i Ångermanland, och passande nog för rubrikvalet även är residensstad för Västernorrlands län. En tjej med stort hjärta, en lagarbetande, envis norrlänning som i ung ålder lockades bort från fotbollen i ett par år av en plansch som hon så fint kallar det. ”du vet en sån med telefonnummer man kan dra av, en sån som brukar sitta på anslagstavlan inne på ICA!”.
-Hur började det med fotbollen för dig Olivia?
-Jag började när jag var 6 år , många tjejer ifrån klassen spelade i HBK så det kändes ganska självklart att börja i fotboll, jag höll väl på tills jag var 10-12 ungefär.
-HBK?
Ja, Härnösands bollklubb. Vi var väl ca 20 tjejer, jag vill minnas att jag alltid fick stå i mål.
-Var du målvakt?
-Nä eller njae jag fick lite träning ibland som målvakt men hon som stod i mål fick bestämma om hon ville stå eller inte, eller så började hon grina innan matcherna något sånt var det, och då var ju någon annan tvungen att stå i mål!
-Och då var det du?
-Ja ingen annan ville ju riktigt.
Humoristiskt blir det, några skratt och leenden avlöser varandra, att det började redan i den åldern! Den trogna lagspelaren som drog på sig handskarna för att den riktiga målisen stod och grinade. Jag kunde riktigt se det framför mig. En något irriterad men ack så lojal Olivia som bytte utespelartröjan mot målvaktströjan, spottade i handskarna och tog ansvaret så att alla kunde köra på.
-Det blev rätt tråkigt med fotbollen tillslut, däremellan flyttade vi till Australien i något halvår eller så, jag spelade även fotboll i Australien men minns inte riktigt om det var strukturerat, en massa barn och en stor gräsmatta är allt jag ser framför mig. När vi kom tillbaka till Sverige så kom jag inte riktigt in i laget igen. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt så hade jag inte längre något sug efter fotbollen längre. Det var nog så att jag bestämde mig för att sluta med fotbollen när jag såg planschen.
-Affisch menar du?
Nä en plansch, en sån med nummer i botten som man kunde riva av, det var basket. Började med det och vi var ett bra gäng i basketen, jag spelade väl i 4-5 år och vi var ju helt ok, vann lokala serier ganska lätt, jag spelade även i damserien på slutet. Det ramlade av spelare med åren, det var väl när vi bara hade en sådär 2 spelare på bänken och man bara stod och bollade på träningarna som jag la av. Men jag lirade lite fotboll med kyrkan 1 gång i veckan under denna tid.
-Blev det fotbollen igen då?
-Jo! Kompisen gick på fotbollsgymnasiet så jag hängde med henne någon träning!
-Hängde med? Gick du på fotbollsgymnasiet?
-Nä, jag gick på ett annat program.
-Jaha men hade du inte egna lektioner då?
-Jo men det hände att jag gick på fotbollen istället för mina egna lektioner. Började spela med BIK då i en halv säsong eller så eftersom jag inte hade någon klubb, det var precis i skarven då vi skulle bli klubbens damlag men tränarna slutade i samma veva, jag trivdes ju väldigt bra med dessa och då var det ganska lätt att ta beslutet att byta klubb igen. Valet var ju ganska enkelt, jag gick till Härnösand SK där jag trivdes väldigt bra, jag spelade kvar under hela gymnasietiden och även under året jag jobbade efter gymnasiet, därefter gick lasten gick iväg mot Göteborg, plugg och Qviding FIF.
Lukten av det brända kaffet som måste stått på ett bra tag i köket avbryter min tankeverksamhet, plötsligt tänker jag på annat än fotboll för en stund, familj o sådär.
-Har du syskon förresten?
-Ja 2 stycken, en storebror och en storasyster, brorsan använde mig lite som försökskanin, han var ju intresserad av dom flesta sporterna så jag fick ställa upp lite som bollplank i det han utövade för stunden. Minns när han spelade hockey och tvingade på mig full målvaktsmundering då han skulle öva.
Tankarna studsar genast tillbaka till lagspelaren Olivia, det känns som att motvilliga måvaktsroller är höjden av plikttrogenhet i sportsliga sammanhang. Jag minns själv när man var liten och ingen ville ”stå”. Det var då dom klev fram, dom där som inte egentligen ville, men tog det för laget, matchen skulle ju spelas, the show must go on…
-Fotboll är ju inte allt, vad pluggar du?
-Globala studier, samhälle osv. om du undrar vad det innebär. Men fotboll är ju det som just nu går först i livet, allt lägger man ju upp efter fotbollen. Jag känner mig inte så sugen på att flytta tillbaka till Härnösand i alla fall, inte nu…… Pluggar nog vidare sen efter jag är klar med denna utbildning.
-Qviding då? Hur går det i år?
-Vi är ambitiösa och jag tror det kommer gå bra!
Kanske är det den norrländska touchen? det där självklara, envisa, lojala som söker efter något som får alla inklusive henne själv att ta dessa extra meter som kommer krävas under året. Jag känner mig rätt så säker på att det är det som gör det, ja nu när jag tänker på det känns det ju lika självklart som det korta norrländska svaret på en självklar fråga.
Kommentarer